Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten.
Den här boken bjöd på många igenkännande skratt. Som tur var har vi i vår familj redan sett över de många situationer där det tidigare var jag som höll i alla trådarna. Vi har delat upp ansvaret för att saker görs, och inte bara själva utförandet. Helt enkelt därför att jag inte orkar ha superkoll längre.
Författaren misslyckas med sina ambitioner att fördela ansvaret, medan jag faktiskt har lyckats. Jag antar att jag hade en fördel i och med att jag varje vecka fick stöd av min terapeut. Det jobbigaste var inte själva ansvarsfördelningen utan att tigande se på när min man inte tog sitt tilldelade ansvar (och det även om barnen blev lidande).
Vidare resonerar författaren som så att hon inte vill vara någon chef och sammankalla till familjerådet. Vi har familjeråd och jag diskuterade samma sak med min terapeut. Han tyckte dock att jag iallafall till en början kunde ansvara för det eftersom:
a) det var jag som var drivande i förändringen
b) det var jag som hade mest att vinna (eftersom jag blev av med en massa saker att hålla i huvudet)
c) det är jag som är van att genomföra saker
En rolig och lättläst bok som rekommenderas för underhållning och eftertanke.
